Vinter

Med december kom vintern och färgade en brun stad vit. Med december kom kylan som trängde in som en kil mellan våra kroppar. En avgrund, en stelfrusen vak mitt i det som var vårt gemensamma hem. Efter det kom näringsbristen. Och sen kom andnöden. Luften mellan oss blev så tung, så tung och så oandningsbar och egentligen ville vi båda fly, men vi stannade, och vi åt hungrigt av varandra, och vi inväntade våren tillsammans. Vi älskade varandra, men jag hatade mig själv.

Jag älskar att se på dig när du ser på mig.

Jag svettas i mina lakan.

Ipren, apelsinjuice och ett varmt bad. En cigarett. Kanske två. Kanske tre.

Igår blev jag påmind om min nya sårbarhet.

Jag vill vara ny och sårbar med honom. Jag vill rämmna mina murar för honom.

Och jag är lycklig, och jag har glömt ditt efternamn.

I hans armar.

I hans armar står tiden stilla. Där kan jag vara, bara vara, mig själv i honom, med honom i mig, och med mitt skälvande, ilande hjärta under hans händer. Jag kan se mig själv genom hans ögon. Med mina läppar, läppar som är svullna och ömmande av kyssar, skriver jag de magiska orden på hans varma hud.