Pälskling.

Någonting i mig svämmar över... När jag smeker undersidan av din tass i samma takt som ljudet av dina snarkningar.

Jag såg aldrig dina ögon den där frosthöljda vinternatten då vi talade om evig kärlek och om föralltidtvåsamhet och då jag snortade din pudervita hud som kola mellan lager på lager på lager av klibbiga lakan. Jag mimade högljutt om allt jag ville ha och om allt jag var och om allt jag ville att du skulle vara med mina febriga läppar mot dina kyliga ljumskar. Jag spillde all min längtan i din. Vi badade i ljus. Det kalla golvet tog emot oss. Någon av oss gick hem. Någon annan väntade drömskt vid telefonen. En dag, två dag, tre dag. Och sedan var det över.

Vinter

Med december kom vintern och färgade en brun stad vit. Med december kom kylan som trängde in som en kil mellan våra kroppar. En avgrund, en stelfrusen vak mitt i det som var vårt gemensamma hem. Efter det kom näringsbristen. Och sen kom andnöden. Luften mellan oss blev så tung, så tung och så oandningsbar och egentligen ville vi båda fly, men vi stannade, och vi åt hungrigt av varandra, och vi inväntade våren tillsammans. Vi älskade varandra, men jag hatade mig själv.

Jag älskar att se på dig när du ser på mig.

Jag svettas i mina lakan.

Ipren, apelsinjuice och ett varmt bad. En cigarett. Kanske två. Kanske tre.

Igår blev jag påmind om min nya sårbarhet.

Jag vill vara ny och sårbar med honom. Jag vill rämmna mina murar för honom.

Och jag är lycklig, och jag har glömt ditt efternamn.

I hans armar.

I hans armar står tiden stilla. Där kan jag vara, bara vara, mig själv i honom, med honom i mig, och med mitt skälvande, ilande hjärta under hans händer. Jag kan se mig själv genom hans ögon. Med mina läppar, läppar som är svullna och ömmande av kyssar, skriver jag de magiska orden på hans varma hud.

Jag är en sån som aldrig kan älska lagom.

En nästansöndag.

Jag längtar bort, jag längtar hem, längtar vart-som-helst-långt-härifrån. Slösar längtan, kväver handling, släcker ljus. En man i min säng, gå hem. Jag vill bara vara själv med mitt kaos och mitt vemod och släppa tårarna fria. Befria dem från ett värkande hjärta, befria dem från blickar som inte ser. Allt jag rör vid blir till guld och ädla stenar. Allt jag rör vid brinner upp. Allt jag rör vid blir till ruttnande sopor. En ruttnande sophög. Ett ruttnande, stinkande berg av sopor som täcker fler kvadratmeter än hela denna stad. Jag vill bara borra ner ansiktet i en kurrande, surrande kattpäls och låtsas som att det ännu finns hopp för den hopplösa.

Jag kommer aldrig att glömma...

... Den där gången då jag hade mens och det blev en fläck på lakanet. Jag blev så förfärligt generad och försökte dölja fläcken med täcket samtidigt som jag sa "Titta inte på min mensfläck!". Jag minns att du sa "Det är vår mensfläck nu". Det är än idag det absolut vackraste någon någonsin har sagt till mig.

Jag är en sån som gråter över spilld mjölk. Jag är en sån som kastar tårar i glashus.

Vem har stulit min sömn?

Tiden har stulit min sömn.

Den sömn som var min, bara min, är nu allas och ingens. Omilt förspilld över en obäddad säng. En solkig fläck över redan så nersmittade lakan. Vacklandes, stapplandes, sömnlös och fullständigt hopplös rinner jag ut ur min olåsta port mot en nyvaken gata.

Välkommen!

Det här, kära vänner, är min nya blogg. Här kommer jag att tangentbordsonanera och skriva dikter, anekdoter, citat, och andra texter direkt från hjärtat och blodet och köttet och den kommer att vara precis sådär oförståelig, motsägelsefull, komplicerad, banal, vacker, ful, töntig, pinsam och enkel som jag är. Som människor är. Det kommer att vara någon slags... Poesiblogg. Tror jag. Men jag har börjat med att flytta över en del texter från min gamla blogg. Texter som betyder något för mig och som smärtar mig alltför mycket att radera. Håll tillgodo.

Från 2011-03-24:

Jag dricker rödvin och jag röker en cigarett i mitt lilla stora fönster och ser den lilla stora världen flyta förbi där utanför. Ser tiden flyga förbi. Men jag är stilla, och katten med mig. Och jag har en klänning som är orange och jag har Glenn Miller i mitt öra. Men jag är stilla, och katten med mig.

Från 2011-02-03:

Vad är ljuvlighet?

Att få smeka dig med min tungas spets.
Att få rulla ditt namn ut på min tungas spets.
Att få möta din tungas spets med min egen tungas spets.
Att få dö en smula.
Att få döda dig en smula.
Varje sekund av dagen.
Månvarv efter månvarv.
Tills att din smak har tynat bort.
Tills att min hunger har svultit ihjäl.
Tills att mitt blod inte längre bär din färg.

Vad är kärlek, och vad är begär? Jag bär mitt hjärta i mitt kön.

Från 2011-01-04:

Jag är inte din kaka att ha och äta också.

Från 2010-11-01:

Men helst av allt vill jag kyssa ditt hjärta med mitt, dagar som nätter utan hänsyn till varken tid eller rum.

Från 2010-11-01:

En piska på min rygg, en tyngd på mitt bröst och ett skälvande hjärta därimellan. Ett skälvande, krampande, bultande hjärta som bits, sparkas och rivs för att slå sig fri. Jag vet inte hur jag ska slå mig fri. Så jag resignerar och jag fogar mig för mörkret under ett täcke av djupa suckar i ett rum utan luft att andas. I mitt rum är tystnaden så oerhörd och tomrummet så kvävande att jag kan höra ett dammkorn falla till golvet. Tomrummet, eller fullrummet, det är svårt att veta skillnaden ibland, och ibland är känslan den samma. Bägaren svämmar över, igen och igen och igen och igen och igen.

Från 2010-10-31:

Jag vet inte vem...

... Du tror att jag är. Du kanske tror att jag är en flyktig bris som utan urskiljning smeker varenda sten och varenda husknut och varenda kind som kommer i min väg. Om du tror det har du fel. Varenda sten och varenda husknut och varenda kind som jag någonsin har smekt finns för evigt fastetsat i mitt minne och i mitt hjärta. Ingenting betyder ingenting. Inte för mig.

Från 2010-10-26:

Jag vill vila på din tungspets alltid.