En nästansöndag.

Jag längtar bort, jag längtar hem, längtar vart-som-helst-långt-härifrån. Slösar längtan, kväver handling, släcker ljus. En man i min säng, gå hem. Jag vill bara vara själv med mitt kaos och mitt vemod och släppa tårarna fria. Befria dem från ett värkande hjärta, befria dem från blickar som inte ser. Allt jag rör vid blir till guld och ädla stenar. Allt jag rör vid brinner upp. Allt jag rör vid blir till ruttnande sopor. En ruttnande sophög. Ett ruttnande, stinkande berg av sopor som täcker fler kvadratmeter än hela denna stad. Jag vill bara borra ner ansiktet i en kurrande, surrande kattpäls och låtsas som att det ännu finns hopp för den hopplösa.