lördag 3 december 2011
En nästansöndag.
Jag längtar bort, jag längtar hem, längtar vart-som-helst-långt-härifrån. Slösar längtan, kväver handling, släcker ljus. En man i min säng, gå hem. Jag vill bara vara själv med mitt kaos och mitt vemod och släppa tårarna fria. Befria dem från ett värkande hjärta, befria dem från blickar som inte ser. Allt jag rör vid blir till guld och ädla stenar. Allt jag rör vid brinner upp. Allt jag rör vid blir till ruttnande sopor. En ruttnande sophög. Ett ruttnande, stinkande berg av sopor som täcker fler kvadratmeter än hela denna stad. Jag vill bara borra ner ansiktet i en kurrande, surrande kattpäls och låtsas som att det ännu finns hopp för den hopplösa.
fredag 2 december 2011
Jag kommer aldrig att glömma...
... Den där gången då jag hade mens och det blev en fläck på lakanet. Jag blev så förfärligt generad och försökte dölja fläcken med täcket samtidigt som jag sa "Titta inte på min mensfläck!". Jag minns att du sa "Det är vår mensfläck nu". Det är än idag det absolut vackraste någon någonsin har sagt till mig.
torsdag 1 december 2011
Vem har stulit min sömn?
Tiden har stulit min sömn.
Den sömn som var min, bara min, är nu allas och ingens. Omilt förspilld över en obäddad säng. En solkig fläck över redan så nersmittade lakan. Vacklandes, stapplandes, sömnlös och fullständigt hopplös rinner jag ut ur min olåsta port mot en nyvaken gata.
Den sömn som var min, bara min, är nu allas och ingens. Omilt förspilld över en obäddad säng. En solkig fläck över redan så nersmittade lakan. Vacklandes, stapplandes, sömnlös och fullständigt hopplös rinner jag ut ur min olåsta port mot en nyvaken gata.
Välkommen!
Det här, kära vänner, är min nya blogg. Här kommer jag att tangentbordsonanera och skriva dikter, anekdoter, citat, och andra texter direkt från hjärtat och blodet och köttet och den kommer att vara precis sådär oförståelig, motsägelsefull, komplicerad, banal, vacker, ful, töntig, pinsam och enkel som jag är. Som människor är. Det kommer att vara någon slags... Poesiblogg. Tror jag. Men jag har börjat med att flytta över en del texter från min gamla blogg. Texter som betyder något för mig och som smärtar mig alltför mycket att radera. Håll tillgodo.
Från 2011-03-24:
Jag dricker rödvin och jag röker en cigarett i mitt lilla stora fönster och ser den lilla stora världen flyta förbi där utanför. Ser tiden flyga förbi. Men jag är stilla, och katten med mig. Och jag har en klänning som är orange och jag har Glenn Miller i mitt öra. Men jag är stilla, och katten med mig.
Jag dricker rödvin och jag röker en cigarett i mitt lilla stora fönster och ser den lilla stora världen flyta förbi där utanför. Ser tiden flyga förbi. Men jag är stilla, och katten med mig. Och jag har en klänning som är orange och jag har Glenn Miller i mitt öra. Men jag är stilla, och katten med mig.
Från 2011-02-03:
Vad är ljuvlighet?
Att få smeka dig med min tungas spets.
Att få rulla ditt namn ut på min tungas spets.
Att få möta din tungas spets med min egen tungas spets.
Att få dö en smula.
Att få döda dig en smula.
Varje sekund av dagen.
Månvarv efter månvarv.
Tills att din smak har tynat bort.
Tills att min hunger har svultit ihjäl.
Tills att mitt blod inte längre bär din färg.
Vad är kärlek, och vad är begär? Jag bär mitt hjärta i mitt kön.
Vad är ljuvlighet?
Att få smeka dig med min tungas spets.
Att få rulla ditt namn ut på min tungas spets.
Att få möta din tungas spets med min egen tungas spets.
Att få dö en smula.
Att få döda dig en smula.
Varje sekund av dagen.
Månvarv efter månvarv.
Tills att din smak har tynat bort.
Tills att min hunger har svultit ihjäl.
Tills att mitt blod inte längre bär din färg.
Vad är kärlek, och vad är begär? Jag bär mitt hjärta i mitt kön.
Från 2010-11-01:
En piska på min rygg, en tyngd på mitt bröst och ett skälvande hjärta därimellan. Ett skälvande, krampande, bultande hjärta som bits, sparkas och rivs för att slå sig fri. Jag vet inte hur jag ska slå mig fri. Så jag resignerar och jag fogar mig för mörkret under ett täcke av djupa suckar i ett rum utan luft att andas. I mitt rum är tystnaden så oerhörd och tomrummet så kvävande att jag kan höra ett dammkorn falla till golvet. Tomrummet, eller fullrummet, det är svårt att veta skillnaden ibland, och ibland är känslan den samma. Bägaren svämmar över, igen och igen och igen och igen och igen.
En piska på min rygg, en tyngd på mitt bröst och ett skälvande hjärta därimellan. Ett skälvande, krampande, bultande hjärta som bits, sparkas och rivs för att slå sig fri. Jag vet inte hur jag ska slå mig fri. Så jag resignerar och jag fogar mig för mörkret under ett täcke av djupa suckar i ett rum utan luft att andas. I mitt rum är tystnaden så oerhörd och tomrummet så kvävande att jag kan höra ett dammkorn falla till golvet. Tomrummet, eller fullrummet, det är svårt att veta skillnaden ibland, och ibland är känslan den samma. Bägaren svämmar över, igen och igen och igen och igen och igen.
Från 2010-10-31:
Jag vet inte vem...
... Du tror att jag är. Du kanske tror att jag är en flyktig bris som utan urskiljning smeker varenda sten och varenda husknut och varenda kind som kommer i min väg. Om du tror det har du fel. Varenda sten och varenda husknut och varenda kind som jag någonsin har smekt finns för evigt fastetsat i mitt minne och i mitt hjärta. Ingenting betyder ingenting. Inte för mig.
Jag vet inte vem...
... Du tror att jag är. Du kanske tror att jag är en flyktig bris som utan urskiljning smeker varenda sten och varenda husknut och varenda kind som kommer i min väg. Om du tror det har du fel. Varenda sten och varenda husknut och varenda kind som jag någonsin har smekt finns för evigt fastetsat i mitt minne och i mitt hjärta. Ingenting betyder ingenting. Inte för mig.
Från 2010-09-02:
Jag försöker få bukt med min sömnlöshet men uppenbart förgäves, i alla fall just i natt. Då är det tur att det finns te som smakar äpple-kanel-russin (på riktigt) och oblyga böcker av Kerstin Thorvall. Jag avverkar böcker i samma takt som jag byter underkläder nuförtiden. Jag vill inte göra något annat än att läsa, läsa, läsa. Jag försummar vad som helst för en stunds läsning och en bit mörk choklad med bitar av mint i det fladdrande ljuset av en bordslampa med glappande kontakt, softaste jazzen som finns att hitta på Spotify, och en mjuk och varm och purrande, surrande kattkropp att vila kinden mot.
Jag försöker få bukt med min sömnlöshet men uppenbart förgäves, i alla fall just i natt. Då är det tur att det finns te som smakar äpple-kanel-russin (på riktigt) och oblyga böcker av Kerstin Thorvall. Jag avverkar böcker i samma takt som jag byter underkläder nuförtiden. Jag vill inte göra något annat än att läsa, läsa, läsa. Jag försummar vad som helst för en stunds läsning och en bit mörk choklad med bitar av mint i det fladdrande ljuset av en bordslampa med glappande kontakt, softaste jazzen som finns att hitta på Spotify, och en mjuk och varm och purrande, surrande kattkropp att vila kinden mot.
Från 2010-08-25:
Det ligger en doft av höst i luften. En doft som får mitt lättrörda hjärta att börja skälva okontrollerat. Vi har en historia ihopa, hösten och jag. Som med ett gammalt ex, som man till skillnad från alla andra ex aldrig kommer att komma över helt. Ett ex som man aldrig kommer att kunna sitta och dricka te med i sitt kök och obesvärat och osvartsjukt prata om nya kärlekar, ett ex som man aldrig kommer att kunna sova i samma rum som utan att ligga på helspänn hela natten. Ett sånt ex.
Det ligger en doft av höst i luften. En doft som får mitt lättrörda hjärta att börja skälva okontrollerat. Vi har en historia ihopa, hösten och jag. Som med ett gammalt ex, som man till skillnad från alla andra ex aldrig kommer att komma över helt. Ett ex som man aldrig kommer att kunna sitta och dricka te med i sitt kök och obesvärat och osvartsjukt prata om nya kärlekar, ett ex som man aldrig kommer att kunna sova i samma rum som utan att ligga på helspänn hela natten. Ett sånt ex.
Från 2010-08-13:
Om den stora förgängligheten aka Ungdomen.
Ibland blir jag så himla ledsen när jag tänker på alltings förgänglighet. På att livet kan ta slut, eller ännu värre: Att ungdomen kommer att göra det. Att livet liksom har ett bäst före datum och när väl det har passerat får man spendera resten av sin tid som gammal sur mjölk, i väntan på att bli uthälld av självaste bärmhärtigheten. Du kanske tycker att jag har en ovanligt bister syn på åldrandet, men sanningen är, att jag är fullkomligt jävla skiträdd för att bli gammal. Det har jag varit ända sedan jag fyllde 20. När jag fyllde 20 och blev o-tonåring och vuxen på riktigt bestämde jag mig i samma veva för att inte leva längre än till 36. Nu har gränsen utökats något, men gammal, alltså riktigt satans skrynkelrynkgammal, det tänker jag aldrig bli. Och det känns rätt tryggt. Ja, fan, det känns tryggt att veta att om allting skulle bli riktigt jävligt, ja, då kan man i alla fall begå självmord, när man vill, hur man vill. Det blev och är fortfarande min räddning undan ångesten, hur hemskt det än må låta. För när man ser sig själv i spegeln och anar en fördjupning som kan tänkas vara en begynnande rynka, eller när det tar emot lite i kroppen när man gör en viss rörelse, och vågen av något som känns som början på ett hysteriskt gråtanfall sköljer över en och hotar att dränka en i en enda tugga, då är tanken faktiskt ganska tröstande.
Om den stora förgängligheten aka Ungdomen.
Ibland blir jag så himla ledsen när jag tänker på alltings förgänglighet. På att livet kan ta slut, eller ännu värre: Att ungdomen kommer att göra det. Att livet liksom har ett bäst före datum och när väl det har passerat får man spendera resten av sin tid som gammal sur mjölk, i väntan på att bli uthälld av självaste bärmhärtigheten. Du kanske tycker att jag har en ovanligt bister syn på åldrandet, men sanningen är, att jag är fullkomligt jävla skiträdd för att bli gammal. Det har jag varit ända sedan jag fyllde 20. När jag fyllde 20 och blev o-tonåring och vuxen på riktigt bestämde jag mig i samma veva för att inte leva längre än till 36. Nu har gränsen utökats något, men gammal, alltså riktigt satans skrynkelrynkgammal, det tänker jag aldrig bli. Och det känns rätt tryggt. Ja, fan, det känns tryggt att veta att om allting skulle bli riktigt jävligt, ja, då kan man i alla fall begå självmord, när man vill, hur man vill. Det blev och är fortfarande min räddning undan ångesten, hur hemskt det än må låta. För när man ser sig själv i spegeln och anar en fördjupning som kan tänkas vara en begynnande rynka, eller när det tar emot lite i kroppen när man gör en viss rörelse, och vågen av något som känns som början på ett hysteriskt gråtanfall sköljer över en och hotar att dränka en i en enda tugga, då är tanken faktiskt ganska tröstande.
Från 2010-07-04:
Och så på den annars, milt sagt, fullsatta bussen till stranden sitter jag bredvid en man som stinker av gammal svett och oborstade tänder. Och själv doftar jag kokos och lime, och nytvättat hår. "Det är inte värdigt" tänker jag, samtidigt som jag skäms lite, för att jag tänker just så.
Och så på den annars, milt sagt, fullsatta bussen till stranden sitter jag bredvid en man som stinker av gammal svett och oborstade tänder. Och själv doftar jag kokos och lime, och nytvättat hår. "Det är inte värdigt" tänker jag, samtidigt som jag skäms lite, för att jag tänker just så.
Från 2009-11-23:
Det är liksom obalans i systemet idag. Det känns, liksom, tomt på vissa ställen och överfullt på andra. Det finns något trängande, svällande, krängande i min kropp. Det darrar bakom mina ögonlock och jag tänker "Satan i gatan, nu är det något fel, nu är det nån ny influensa på gång". Jag behöver renas och botas, jag behöver smärtlindring, men mest AV ALLT behöver jag ha någon som blåser. Någon som blåser på mina sår och viskar fina saker i örat, lägger handen mot min kind och stryker håret ur min panna.
Det är liksom obalans i systemet idag. Det känns, liksom, tomt på vissa ställen och överfullt på andra. Det finns något trängande, svällande, krängande i min kropp. Det darrar bakom mina ögonlock och jag tänker "Satan i gatan, nu är det något fel, nu är det nån ny influensa på gång". Jag behöver renas och botas, jag behöver smärtlindring, men mest AV ALLT behöver jag ha någon som blåser. Någon som blåser på mina sår och viskar fina saker i örat, lägger handen mot min kind och stryker håret ur min panna.
Från 2009-09-11:
Jag har smittats av vintertråksjukan. Ni vet den dära känslan man får, precis i skarven mellan sommarhalvår och vinterhalvår, när det rycker i kropp och själ, och när hjärtat darrar lite extra intensivt vid kontakt med all sorts rastlöshet och ensamhet. När köttet vänder sig ut och in och nerverna lägger sig på utsidan, i en klump, som en svullen känsloböld. När det blir lite svårare liksom... Jag älskar/hatar det.
Men jag behöver det. Det är mitt vaccin mot lättjan. Vem kan vara fjättrad av lättja när det kryper så i skinnet, natt som dag?
Jag har smittats av vintertråksjukan. Ni vet den dära känslan man får, precis i skarven mellan sommarhalvår och vinterhalvår, när det rycker i kropp och själ, och när hjärtat darrar lite extra intensivt vid kontakt med all sorts rastlöshet och ensamhet. När köttet vänder sig ut och in och nerverna lägger sig på utsidan, i en klump, som en svullen känsloböld. När det blir lite svårare liksom... Jag älskar/hatar det.
Men jag behöver det. Det är mitt vaccin mot lättjan. Vem kan vara fjättrad av lättja när det kryper så i skinnet, natt som dag?
Från 2009-08-18:
Jag börjar verkligen tappa verklighetsuppfattningen nu. Den liksom rinner ifrån mig... sakta... sakta...
För mycket kurande i inomhusmörker med sig själv, katten, sina hjärnspöken och fantasifoster kan nog göra den mest rotade och realistiska mänska lite knepig. Och jag, jag är som ett stort svart rymdhål som bara suger in varenda liten intrycks-smula som svävar förbi. Ett rö för vinden som viker sig för varenda liten humörbris som om de voro stora känslostormar.
Denna underjordiska bergochdalbana börjar spåra ur nu.
Men jag vet räddningen.
Jag börjar verkligen tappa verklighetsuppfattningen nu. Den liksom rinner ifrån mig... sakta... sakta...
För mycket kurande i inomhusmörker med sig själv, katten, sina hjärnspöken och fantasifoster kan nog göra den mest rotade och realistiska mänska lite knepig. Och jag, jag är som ett stort svart rymdhål som bara suger in varenda liten intrycks-smula som svävar förbi. Ett rö för vinden som viker sig för varenda liten humörbris som om de voro stora känslostormar.
Denna underjordiska bergochdalbana börjar spåra ur nu.
Men jag vet räddningen.
Från 2009-05-07:
Svacka.
Min dygnsrytm är fucked up.
Jag spenderar min nätter krälandes på golv.
Av ren frustration och ingenting annat.
Jag har sett för många filmer. Jag har läst för många böcker. Jag har målat för många tavlor, jag har skrivit för många noveller. För många dikter.
När min dag gryr lyser kvällsol genom mina persienner. Hånande, ångestfyllda, förebrående solstrålar träffar mitt ansikte. Jag vill vara som ni.
Nu ska jag dricka rödvin och ta sömntabletter.
God natt.
Svacka.
Min dygnsrytm är fucked up.
Jag spenderar min nätter krälandes på golv.
Av ren frustration och ingenting annat.
Jag har sett för många filmer. Jag har läst för många böcker. Jag har målat för många tavlor, jag har skrivit för många noveller. För många dikter.
När min dag gryr lyser kvällsol genom mina persienner. Hånande, ångestfyllda, förebrående solstrålar träffar mitt ansikte. Jag vill vara som ni.
Nu ska jag dricka rödvin och ta sömntabletter.
God natt.
Från 2009-04-16:
Här sitter jag.
Med "handbok i svenska språket" uppslagen vid min sida och försöker skriva något fantastiskt, kreativt och nyskapande men framförallt MVG-berättigat. Hur gör man?
Plötsligt har jag glömt. Jag har glömt det svenska språket. Jag saknar det. Det fattas mig.
Och solen går ner på andra sidan fönstret och luften är klar och gräset daggvått och mina fötter vill allt annat än befinna sig sida vid sida, stilla under skrivbordet. Mina fötter vill känna skosulornas tryck mot asfalt på väg. På väg någonstans. Vartsomhelstnågonstans.
Min kropp spritter av rastlöshet och jag vill leva på riktigt. Inte läsa om det, inte skriva om det. Men jag stillar min kropp och min själ och tänker disciplinerade tankar. Det är det som skiljer geniet från oss andra. Disciplin.
Jag känner mig fortfarande sliten av Oslo-resan och jag tror att det fortfarande rinner några droppar alkohol genom mitt blod. Ibland när jag reser mig blir jag alldeles yr och illamående. Jag är matt och kallsvettig. Ibland.
Det var trevligt i den norska huvudstaden.
Nästan lite för trevligt.
Mindre kalasande nästa gång och mer mjukglass-ätande på Aker brygge i solsken.
Här sitter jag.
Med "handbok i svenska språket" uppslagen vid min sida och försöker skriva något fantastiskt, kreativt och nyskapande men framförallt MVG-berättigat. Hur gör man?
Plötsligt har jag glömt. Jag har glömt det svenska språket. Jag saknar det. Det fattas mig.
Och solen går ner på andra sidan fönstret och luften är klar och gräset daggvått och mina fötter vill allt annat än befinna sig sida vid sida, stilla under skrivbordet. Mina fötter vill känna skosulornas tryck mot asfalt på väg. På väg någonstans. Vartsomhelstnågonstans.
Min kropp spritter av rastlöshet och jag vill leva på riktigt. Inte läsa om det, inte skriva om det. Men jag stillar min kropp och min själ och tänker disciplinerade tankar. Det är det som skiljer geniet från oss andra. Disciplin.
Jag känner mig fortfarande sliten av Oslo-resan och jag tror att det fortfarande rinner några droppar alkohol genom mitt blod. Ibland när jag reser mig blir jag alldeles yr och illamående. Jag är matt och kallsvettig. Ibland.
Det var trevligt i den norska huvudstaden.
Nästan lite för trevligt.
Mindre kalasande nästa gång och mer mjukglass-ätande på Aker brygge i solsken.
Från 2009-03-17:
Cellistdrömmar.
Jag är en passionerad kvinna.
Fylld av sinnestämmningar och med en kropp bestående av mjuka kullar och branta dalar.
Cellon är ett passionerat instrument.
Fylld av sinnestämmningar och med en kropp bestående av mjuka kullar och branta dalar.
Kanske mina cellistdrömmar mer handlar om en längtan att få klämma mina lår mot något stort, vibrerande och mörkt brummande.
Kanske det handlar om något mer.
Kanske det handlar om en längtan att få förlänga mig själv med hjälp av en stråke. Att få kunna utbringa de mest fantastiska djupa toner från det mörkaste moll till det mest kvidande dur.
Cellistdrömmar.
Jag är en passionerad kvinna.
Fylld av sinnestämmningar och med en kropp bestående av mjuka kullar och branta dalar.
Cellon är ett passionerat instrument.
Fylld av sinnestämmningar och med en kropp bestående av mjuka kullar och branta dalar.
Kanske mina cellistdrömmar mer handlar om en längtan att få klämma mina lår mot något stort, vibrerande och mörkt brummande.
Kanske det handlar om något mer.
Kanske det handlar om en längtan att få förlänga mig själv med hjälp av en stråke. Att få kunna utbringa de mest fantastiska djupa toner från det mörkaste moll till det mest kvidande dur.
Från 2009-03-09:
Grubbel och mörka ting.
Jonna kan inte sova för hon har ångest och orokropp. Jonna kan inte sova för hon har en stor svart, hård, knölig, kantig, spretig illasmakande klump som har kilat fast sig på det där stället som folk kallar halsgropen.
Jag kan inte bestämma mig. Jag kan inte säga ja eller nej, jag säger båda. Jag vet inte vad för slags mänska jag är, jag passar inte i nån mall och det är bra säger du men jag säger att det är oerhört frustrerande. Att inte kunna säga: "Sån här är jag" utan att skriva en hel jävla uppsats om det och sen bränna, riva i sönder nästa dag för att då passar det inte längre in.
Det finns så mycket jag vill och så mycket jag inte vill men det är aldrig samma saker från en dag till en annan och det gör mig så väldans galen att jag snart får psykbryt. Jag är psykbryt. Jag är knasigare än berg och dalbanorna på Liseberg.
För snabb för dig. Jag behöver. Jag vill ha. Allt.
Jag vill se världen och jag vill lära mig alla förunderliga tungomål och jag vill ha ditt tungomål på min tunga och dina läppar mot mina ibland och åh... Nu blir det för mycket igen.
Världen är för liten men oj så stor och jag är för liten i vilket fall som helst. Och jag väntar inte. Du får springa ikapp om du vill eller slå dig ner på gräset men jag går i min takt i vilken fall som helst.
Jag önskar att jag kunde tänka mer världsomfattande fast liksom organiserat men det går fan inte för jag kan inte föreställa hur allt är men jag VILL. Jag vill se det och känna det och smaka det men allt blir bara en enda rörig tankekänslagröt i mitt huvud. Herregud, OMG. Jag går sönder.
Grubbel och mörka ting.
Jonna kan inte sova för hon har ångest och orokropp. Jonna kan inte sova för hon har en stor svart, hård, knölig, kantig, spretig illasmakande klump som har kilat fast sig på det där stället som folk kallar halsgropen.
Jag kan inte bestämma mig. Jag kan inte säga ja eller nej, jag säger båda. Jag vet inte vad för slags mänska jag är, jag passar inte i nån mall och det är bra säger du men jag säger att det är oerhört frustrerande. Att inte kunna säga: "Sån här är jag" utan att skriva en hel jävla uppsats om det och sen bränna, riva i sönder nästa dag för att då passar det inte längre in.
Det finns så mycket jag vill och så mycket jag inte vill men det är aldrig samma saker från en dag till en annan och det gör mig så väldans galen att jag snart får psykbryt. Jag är psykbryt. Jag är knasigare än berg och dalbanorna på Liseberg.
För snabb för dig. Jag behöver. Jag vill ha. Allt.
Jag vill se världen och jag vill lära mig alla förunderliga tungomål och jag vill ha ditt tungomål på min tunga och dina läppar mot mina ibland och åh... Nu blir det för mycket igen.
Världen är för liten men oj så stor och jag är för liten i vilket fall som helst. Och jag väntar inte. Du får springa ikapp om du vill eller slå dig ner på gräset men jag går i min takt i vilken fall som helst.
Jag önskar att jag kunde tänka mer världsomfattande fast liksom organiserat men det går fan inte för jag kan inte föreställa hur allt är men jag VILL. Jag vill se det och känna det och smaka det men allt blir bara en enda rörig tankekänslagröt i mitt huvud. Herregud, OMG. Jag går sönder.
Från 2009-01-22:
Januarikänsla aka Det vinterliga vemodet.
När rastlösheten brottas med den obarmhärtiga tröttheten.
När butikernas lysrörsljus svider i mörkervana ögon.
När dag och natt flyter ihop som socker smälter i mikrovågsvarm havregrynsgröt och när sömnen blir förvirrad.
Då, gott folk, då vet man att det är vinter.
Januarikänsla aka Det vinterliga vemodet.
När rastlösheten brottas med den obarmhärtiga tröttheten.
När butikernas lysrörsljus svider i mörkervana ögon.
När dag och natt flyter ihop som socker smälter i mikrovågsvarm havregrynsgröt och när sömnen blir förvirrad.
Då, gott folk, då vet man att det är vinter.
Från 2008-01-05:
Jag samlar på ord. Inte i askar eller burkar eller album eller ens i plastiga plastmappar utan i mitt huvud. Här är några i min samling:
Mjuk, Pärlsocker, Prassel, Kärlek, Sockerdricka, Stjärnstoft, Slösalängtansljus, Sanning, Balett, Lidelse, Mungipa, Behagligt, Plast, Knäsvag, Silkespapper, Ögonvrå, Solsting, Hjärtvärk, Hårboll, Apelsinsaft, Tandkrämskyss.
Jag samlar på ord. Inte i askar eller burkar eller album eller ens i plastiga plastmappar utan i mitt huvud. Här är några i min samling:
Mjuk, Pärlsocker, Prassel, Kärlek, Sockerdricka, Stjärnstoft, Slösalängtansljus, Sanning, Balett, Lidelse, Mungipa, Behagligt, Plast, Knäsvag, Silkespapper, Ögonvrå, Solsting, Hjärtvärk, Hårboll, Apelsinsaft, Tandkrämskyss.
Från 2007-12-27:
Idag känner jag mig nästan lite glad.
Trots att min lägenhet känns ovanligt mörk trots att jag har tänt alla lampor och trots att tomheten tar så stor plats att jag nästan ramlar ur sängen. Men tomheten kan också vara ett slags sällskap. Det har vi ju redan konstaterat.
Jag tror starkt på att findyr chilitryffel och ett glas vin botar alla sår.
I alla fall litegrann. På ytan liksom.
Dock känner jag ett visst tryck över bröstet.
Det känns som om en väldigt stark mänska kramar om mitt hjärta med jämna mellanrum. Som för att jag inte ska glömma. Kanske är det så att mitt hjärta är nästan lite större än min kropp och att trycket jag känner är min bröstkorg som skaver. Märkligt.
Det finns något som heter förstorat hjärta har jag hört. Men det är nog något helt annat. Något medicinskt. Medicinskt är sällan särskilt romantiskt.
Idag känner jag mig nästan lite glad.
Trots att min lägenhet känns ovanligt mörk trots att jag har tänt alla lampor och trots att tomheten tar så stor plats att jag nästan ramlar ur sängen. Men tomheten kan också vara ett slags sällskap. Det har vi ju redan konstaterat.
Jag tror starkt på att findyr chilitryffel och ett glas vin botar alla sår.
I alla fall litegrann. På ytan liksom.
Dock känner jag ett visst tryck över bröstet.
Det känns som om en väldigt stark mänska kramar om mitt hjärta med jämna mellanrum. Som för att jag inte ska glömma. Kanske är det så att mitt hjärta är nästan lite större än min kropp och att trycket jag känner är min bröstkorg som skaver. Märkligt.
Det finns något som heter förstorat hjärta har jag hört. Men det är nog något helt annat. Något medicinskt. Medicinskt är sällan särskilt romantiskt.
Från 2007-09-02:
Söndag.
Jag har återupptäckt Tystnaden.
Jag försöker att vänja mig vid den.
En vacker dag kommer jag att stå utan val.
En vacker dag kommer Tystnaden vara det enda jag har att fylla Tomrummet med.
En vacker dag ska även jag och Tomrummet bli vänner. Vi ska dricka te och läsa poesi för varandra jag och Tomrummet. Men inte idag.
Idag är ingen vacker dag. Idag är en mörk och kall och regning dag.
Vad ska man göra när man ligger ensam och sömnlös i ett söndagssömnigt Kristianstad?
Söndag.
Jag har återupptäckt Tystnaden.
Jag försöker att vänja mig vid den.
En vacker dag kommer jag att stå utan val.
En vacker dag kommer Tystnaden vara det enda jag har att fylla Tomrummet med.
En vacker dag ska även jag och Tomrummet bli vänner. Vi ska dricka te och läsa poesi för varandra jag och Tomrummet. Men inte idag.
Idag är ingen vacker dag. Idag är en mörk och kall och regning dag.
Vad ska man göra när man ligger ensam och sömnlös i ett söndagssömnigt Kristianstad?
Från 2007-08-21:
Jag har drömt mycket på senaste tiden. Jag undrar vad det beror på? Kanske är det verkligheten som tränger sig på. Det svider lite i huden på något vis.
Jag har sovit allt för länge.
Vad hände med alla dessa slumrande drömmar?
Har de somnat för gott måntro?
Det blir nog så.
Med tiden.
Men...
Jag är lycklig ändå.
På riktigt.
Jag har drömt mycket på senaste tiden. Jag undrar vad det beror på? Kanske är det verkligheten som tränger sig på. Det svider lite i huden på något vis.
Jag har sovit allt för länge.
Vad hände med alla dessa slumrande drömmar?
Har de somnat för gott måntro?
Det blir nog så.
Med tiden.
Men...
Jag är lycklig ändå.
På riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)