Från 2010-08-13:

Om den stora förgängligheten aka Ungdomen.

Ibland blir jag så himla ledsen när jag tänker på alltings förgänglighet. På att livet kan ta slut, eller ännu värre: Att ungdomen kommer att göra det. Att livet liksom har ett bäst före datum och när väl det har passerat får man spendera resten av sin tid som gammal sur mjölk, i väntan på att bli uthälld av självaste bärmhärtigheten. Du kanske tycker att jag har en ovanligt bister syn på åldrandet, men sanningen är, att jag är fullkomligt jävla skiträdd för att bli gammal. Det har jag varit ända sedan jag fyllde 20. När jag fyllde 20 och blev o-tonåring och vuxen på riktigt bestämde jag mig i samma veva för att inte leva längre än till 36. Nu har gränsen utökats något, men gammal, alltså riktigt satans skrynkelrynkgammal, det tänker jag aldrig bli. Och det känns rätt tryggt. Ja, fan, det känns tryggt att veta att om allting skulle bli riktigt jävligt, ja, då kan man i alla fall begå självmord, när man vill, hur man vill. Det blev och är fortfarande min räddning undan ångesten, hur hemskt det än må låta. För när man ser sig själv i spegeln och anar en fördjupning som kan tänkas vara en begynnande rynka, eller när det tar emot lite i kroppen när man gör en viss rörelse, och vågen av något som känns som början på ett hysteriskt gråtanfall sköljer över en och hotar att dränka en i en enda tugga, då är tanken faktiskt ganska tröstande.