Från 2009-08-18:

Jag börjar verkligen tappa verklighetsuppfattningen nu. Den liksom rinner ifrån mig... sakta... sakta...
För mycket kurande i inomhusmörker med sig själv, katten, sina hjärnspöken och fantasifoster kan nog göra den mest rotade och realistiska mänska lite knepig. Och jag, jag är som ett stort svart rymdhål som bara suger in varenda liten intrycks-smula som svävar förbi. Ett rö för vinden som viker sig för varenda liten humörbris som om de voro stora känslostormar.
Denna underjordiska bergochdalbana börjar spåra ur nu.

Men jag vet räddningen.